I det undermedvetna lagrar mitt minne platser, tillfällen och landskap, som slumpmässigt dyker upp i mina verk. Ofta känns det som om jag har ett känsloband till SINNETS PLATSER. Dessa platser kan vara bekanta eller ofta visiterade, snabba minnesbilder från en resa eller möjligtvis från en film, som jag såg föregående kväll.

Min konst är inte förkunnande, ej heller avsiktligt provocerande. För mig räcker det att åskådaren kan fira en stund vid mina verk och kanske finna en stund, en PLATS FöR SINNET, som känns bekant på något sätt eller t.o.m. plockar fram ett redan glömt minne. Mina verk är för mig ett slags dagbok, som består av de stunder jag levt och mina känslor. Då man skriver dagbok gör man det ofta oplanerat, utan att tänka efter vad man skriver. Detta gäller även mina verk. Jag planerar inte från början hur det hela ska se ut – verket utformas av sig självt. Jag börjar med att grundmåla på plåten. Då bilden pressas på pappret kan den ännu ändras oerhört. Först då arbetet är klart kan jag oftast förnimma mig omursprungsläget, där jag en gång började.

Under de senaste tiderna har SINNETS PLATSER omformats till landskap i mina verk. Landskap som motiv har varit för mig som en oskriven sida i dagboken. Vad som helst kan hända i landskapet. Sorgen och smärtan i form av känslor kan vara upprinnelsen till ett vackert landskap som en slags tröst.Med andra ord fotograferar jag inte avsiktligt vissa ställen, utan snarare utgör minnesbilderna formen för framförandet av mina känslor och tankar.

Petra Koivisto

e-mail:mail(at)petrakoivisto.fi
www.petrakoivisto.fi