Under sommaren 2007 deltog jag i 2 utställningar där klimatförändringen fungerade som utgångsläge.
Och miljöproblemen är inte nya för mig, när jag var barn vajade friska och rena tångruskor i skärgårdens klara vatten, i dag är tången övervuxen av gröna alger och ruskorna knappt synliga i sörjan av blåalger och annan smörja. De långa perioderna av torka tar kål på träden och under vintrarna har det blivit knappt med snön. Så även om jag knappast medvetet planerar ställningstaganden som skall synas i mina målningar så tycks de dyka upp i alla fall. - Musiken finns också någonstans i bakgrunden, medan jag arbetat har jag lyssnat mycket på musik av Johannes Ockeghem och andra som komponerat sin musik då medeltiden utvecklades till renässans. Led Zeppelin har också varit ett suggestivt och gott sällskap i ateljen.

Manligt och kvinnligt och deras inflätade samverkan och öde verkar vara något jag ständigt återkommer till, inte som ett led i debatten om vem som är svinet och vem som är offret, utan snarast som ödeskamrater i all denna turbulens….jag undrar om jag någonsin satt mig ned och bestämt mig för att jag skall behandla något visst ämne i mina målningar, som t.ex. relationen mellan färg och form. Det har nog för det mesta varit så att eidetiska visioner dykt upp på min inre skärm, och först senare har jag börjat begripa vad jag gjort då jag relaterat bilderna till sådant som rör sig i min tankevärld.

Då man betraktar världsläget är det knappast särskilt långsökt att börja grubbla över begreppet ondska. -För min del känns det relevantare att se ondskan som ett led i en patologisk kausalitet snarare än som ett ontologiskt problem. Vill man tala om djävulen och onda människor, så gärna för mig, men jag tror snarast att ondskan och dess rötter har sina upphovskällor i svår narcissistisk problematik och paranoia. Albert Camus skriver redan 1951 i sin essä
”Människans revolt”: -”Vår tid är det uppsåtliga, fulländade brottets tid. Våra brottslingar är inte några värnlösa barn som hoppas på en kärleksfull ursäkt. De är tvärtom fullmogna och förfogar över ett alibi som inte kan tillbakavisas: filosofien, som kan tjäna till allt, till och med förvandla mördarna till domare.”

Den rasande, kränkte och förtvivlade kapten Ahab manipulerar på olika sätt alla att göra hans kamp mot den vita valen till sin. Han är, och har alltid varit vanlig i vår värld. Men det finns en mera smooth operator; den smarte. En lätt karikerad version av denna har roffat åt sig allt, och gjort sig av med sådan sentimental smörja som moral och ideologier. Med glasartad läpp och ett leende i sin blick står han/hon och ser ut över det möjligheternas hav som han gjort till sitt, där han strax skall vältra sig eftersom han har rätt till det, och det finns inga gränser för honom längre. Snabbt och intelligent dompterar han sina kritiker och avhånar den slavmoral ur vilken dessa hämtat sin etik och förtrytelse. -å andra sidan, dessa rättfärdiga kritiker ser sig i sin tur i regel som sanningens arvtagare och ger sig full rätt att skicka Den Smarte och hans gelikar till de skamliga ugnarna som en gång byggdes för dylika ändamål. En ”Oss” och ”Dom” polarisering är knappast något att hurra för. I de olika rörelserna finns alltid Sjigailovs lära (som Dostojevskij siade om) inbyggd och i något skede sticker tyranneriet fram sitt svintryne. Det är väl så att man får ställa sitt hopp till det okuvade barn som, trots den uppenbara livsfaran, stiger upp och säger att kejsaren inte har några kläder. Detta barn håller i alla fall pendeln i rörelse.

Michael Rahikainen
www.environmentalart.net/natur/mikkecv.htm