Tapani Tamminen (f.1937) ställer sällan ut sina verk. Hans kreativa yttringar har formats under två olika skeden: På 1960 –talet deltog han i de unga konstnärers rörelse, Grupp 4 (Ryhmä 4) och var aktiv inom ramen för Aloha Gruppen (Aloha-ryhmä). Samtidigt anammade han intryck bl.a. från konkretismen och popkonsten.

I slutet av 1960 –talet upphörde Tamminen med målandet för att på heltid koncentrera sig på sin musikkarriär. Tamminen började måla på nytt år 1981 under inflytandet av dåtida fria konstinriktningar, såsom italiensk transavantgarde. Hans tidigare kantigt strukturella formspråk fick en mer mjuknande form, som kännetecknas snarare som mer suggestiv än rationell.

Då man skriver om Tamminens konst hänför man som oftast till musiken. Man kan dock se hans konst helt enkelt som ”musikaliska verk”. Som resultat av hur människans hjärna är byggd, kan en del människor uppfatta hans verk som synestetiska toner, vilket också är helt möjligt. Man kan även tänka sig att Tamminens målnings process påminner om musikerns yrke: såsom en jazz musiker väljer han ett visst tema – vare sig något från en parfymreklam eller någon förtida renässans målning - och börjar omforma den genom en interaktiv process. Detta kan pågå länge. Under tiden tätnar det ursprungliga temat, dess delfaktorer kan ersättas med andra, eller också kan temat anpassas till en ny helhet. Det är frågan om att omforma, att finna en ny balans. Många av Tamminens verk förenar även teman från olika källor till en helhet, där de olika beståndsdelarna snarare upphöjer varandra än smälter ihop till en helhet.

Tamminens verk är i den grad strukturella att han verkar upprepade gånger klä av formen från dess säregenhet och föra den mot det universella - eller åtminstone till en gräns, som skiljer dem åt – samtidigt som hans arbetsprocess påminner om en omstrukturering av en bild; Tamminen målar genom att lägga till eller ta bort, som om han vandrade mot något.

Man kan försöka förstå hans verk med hjälp av olika begrepp men mer väsentligt är att förstå hans grundläggande idé: att skapa en bild, som fungerar oavsett hur den är gjord. Detta har att göra med formen och färgen; de bör anpassas till varandra. Den funktionella helheten har en organisk struktur. Det kan ändå vara alltför tidigt att alltförför mycket rekonstruera Tamminens verk. De avspeglar konstnärens uppfattning, erfarenhet och skicklighet på många sätt; slutresultatet är viktigare än själva processen.